Lost In Translation är en komplett film, den har allt man gillar, iallafall jag. Den har drama, humor, romantik, japaner, kareoke, whiskey osv. Bob (Bill Murray) är en trött "föredetting", eller ja, det framgår inte helt, men det verkar som att han slutat göra filmer. Bob åker till Japan för att göra reklam för Suntory Whiskey för att tjäna lite extra pengar (2,000,000 USD för att vara exakt). Där träffar han Charlotte (Scarlett Johansson) som är gift med en fotograf som är i japan för att fotografera ett band. Varken Bob eller Charlotte sover så bra och är uppe på nätterna och försöker sysselsätta sig. De har det inte heller så bra i deras respektive förhållanden. Till slut möter de varandra och då börjar en vänskap som sent ska glömmas.Det här måste vara en av mina ablosuta favoriter, bara att den utspelar sig i Tokyo gör den bra. Bill Murray, som är en väldigt begåvad skådespelare, spelar väldigt bra och eftersom att han är en medelålders skådis redan i verkligheten gör det så mycket bättre. Det blir genast mycket mer trovärdigt och personligt. Hur är det egentligen att se sig själv dubbad till japanska? Och hur är det egentligen att bli fotograferad av någon som säger att man ska posera som Loger Moore när man håller ett glas whiskey i handen?
Denna film rekommenderar jag varmt till alla som vill se en feel good film men ändå vill ha något "djupare". Djupare kanske är ett dåligt ord, men jag vet inte vad jag ska skriva annars.
Tokyo är en stad jag nästan alltid velat åka till. Jag säger nästan för jag är bara 18 och jag kan inte säga att det första jag tänkte när jag blev till var att "Jag ska till Tokyo!". Jag vet inte vad det är med Tokyo och Japan som är så lockande. Jag tror att det är hela kulturen och livsstilen de har där. Det är stort och förvillande men det finns alltid något att se runt varje hörn. Det är så jag ser det. Jag älskar att titta på videoklipp från Tokyo, bilder också för den delen. Jag älskar att se människorna som stressar och strosar runt på gatorna.Min stora dröm är att åka dit och bo där i ett år eller så, bara för att insupa så mycket som möjligt av denna underbara stad. Ja, inte bara staden utan hela landet Japan. Bara Mt. Fuji är en syn i sig. Jag vill besöka byar och industristäder. Jag vill prata med människorna som bor där om hur de upplever det, jag vill ta del av så mycket som möjligt bara för att försöka förstå vad det är som verkar så underbart med Japan. Tänk dig att åka tåg igenom Japan, som redan på alla bilder är så vackert.
The Invisible var nog den sämsta remake jag någonsin sett. Den förstörde hela historien och förpestade den med dåligt skådespeleri och dåliga manusförfattare. De har inte bara tagit idén, de har rent av plagierat allt. Kameravinklar, repliker, scener, allting. Visst, det är förståeligt att de vill göra det så likt boken som möjligt, men att rakt av ta från filmen är dåligt. Nu vet inte jag om de köpt rättigheterna till filmens manus (jag antar att de gjort de till boken) eller inte, så jag kan inte säga att det är plagiat eller laglig kopiering men fortfarande så är det fruktansvärt likt. Ibland ser det till och med ut som att den är inspelad i sverige. En annan sak som jag inte alls tyckte om med denna film var att de ändrade slutet. De förstörde filmen med det typiska amerikanska lyckliga slutet. Det äckligt klyschiga och melodramatiska slutet då allt blir bra igen. När ska de förstå att allt blir inte bra i slutet, iallafall inte allt. Nu generaliserar jag och det ska man inte göra, för det finns väldigt många bra amerikanska filmer med bra slut också. Men detta var av en helt annan sort. Detta var rent uselt.Filmen rekommenderas inte. Se den svenska orginal-filmen istället, eller läs boken.
Mer info om filmerna:
Lost In Translation:
IMDB
The Invisible:
IMDB
Den Osynlige:
IMDB
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar